Anders väg till mediumskapet

 

"Tydligen hade jag bestämt mig redan som femtonåring.  Efter att ha läst en bok sa jag till min flickvän, det där kommer jag att ägna mig åt när jag blir stor, jag kommer att bli en klok gubbe”.

 

 

De första egna minnena Anders har av andliga upplevelser är från när han var fyra eller fem år gammal, då han fick kontak med sin nyligen avlidne morfar. En händelse från barndomen som han fått berättad för sig, och som väl beskriver hans redan då spirande andliga förmågor, är från ett tillfälle när prästen i samhället Munka-Ljungby fann den lille gossen sittande på morfaderns gravsten och samtalade för sig själv. Då prästen såg det som ett besynnerligt beteende fann han det bäst att meddela föräldrarna. De körde de tre kilometrarna till kyrkan, och hittade mycket riktigt sin Anders sittande på gravstenen, och de kunde tydligt höra hur han samtalade med någon de inte kunde se.

Då den godhjärtade gossen hade funnit morfars nergrävda, liggande gravsten lite tråkig, hade han lånat några blommor av grannen. Ett par gravar längre bort var en gravplats där en jordfästning nyligen hade ägt rum. Anders tittade på mängden prunkande blommor och tänkte att visst kunde väl hans morfar få några, då där ju fanns så många. Sagt och gjort hämtade han några av blommorna till morfars grav.

 

Då föräldrar i allmänhet är som de är, saknade även Anders föräldrar förmågan att uppskatta ett gott barnahjärta i stunder då godheten gick bortom vad som anses vara allmänt accepterat. Därför skämdes de mera än uppskattade hans tilltag. De återlämnade blommorna där de hörde hemma och tog med sig Anders hem.

 

Själv tänker sig Anders att ett sådant tilltag, att gå tre kilometer till kyrkan, öppna den tunga järngrinden och att sedan kliva in på kyrkogården och leta upp morfars grav, inte är en handlig som varje litet barn skulle utföra. Kanske var det morfadern som vägledde honom och visade var han skulle gå. Det är i alla fall svårt att tänka sig att Anders skulle ha klarat det utan vägledning.

Under barndomen gick det aldrig någon fysisk nöd på Anders. Då båda föräldrarna var förvärvsarbetande fick Anders själv laga sin frukost och lunch. På kvällen när de väl var hemma var det föräldrarna som ordnade med maten. Han behandlades väl och fick både kläder, pengar och saker, så materiellt gick det ingen nöd på honom. Dessutom var föräldrarna alltid snälla med Anders och det förekom inte något fysiskt våld i familjen. Däremot saknade han den där närheten och innerliga kärleken man behöver som barn, och lika mycket saknade han känslan av att vara en familj och den sammanhållning det innebär. Men han tänker att föräldrarna gjorde det bästa de kunde utifrån sin egen position i livet och tillvaron.

 

Hela barndomen genomsyrades av förnimmelser, av att se, känna och att höra sådant som vanliga människor stängt av sedan länge. Själv stängde han i allt väsentligt ner sin förmåga vid nio års ålder, även om han ändå hade vissa upplevelser under tonåren som mer andra än han själv reagerade på. För sin egen del bortförklarade han allt sådant som hallucinationer, delirium tremens, eller något annat som verkade logiskt troligt.

En händelse som Anders ser som ganska betydelsefull för fortsättningen av ungdomsåren, är när han som nioåring tog en sjuttiofemma vodka ur pappas barskåp och åkte hem med den till sin bästa kompis. De delade på helröret och senare på kvällen hittade Anders pappa sin son på samhället, där han hade cyklat omkull och gjort sig ganska så illa. Under tonåren drog saker och ting i väg bortom Anders kontroll, vilket resulterade i missbruksproblem där han drack långt mer än vad som är nyttigt. Vid tjugoett fyllda drack Anders en back starköl eller ett helrör vodka per dag.

Även om Anders i allt väsentligt hade stängt ute alla andliga upplevelser från sitt känsloliv beträffande förmågan att se och känna, tog sig ändå hans naturliga fallenhet för de andliga energierna sina uttryck. Hans kompisar hade sagt till honom att de nog tyckte att han var lite knäpp som mitt i en mening kunde börja prata om något helt annat som inte hade med ämnet att göra, då han under influens av sina andliga tallanger fick till sig olika saker.

 

Ett sådant tillfälle är ifrån 14-årsåldern. Vid den tiden var det så att alla var tvungna att åka skolbuss när de började i högstadiet, då Munka-Ljungby inte hade något eget sådant. En morgon på skolbussen satt kamraterna och samtalade om kvällens fiskafänge. När bussen så åkte förbi polishuset sa Anders plötsligt: ”Nu är det en polis som blivit skjuten”. Sedan började han på nytt prata om kvällens fiske. Kamraterna tittade på honom, ruskade på huvudet och fortsatte även de med fiskepratet.

När de sedan efter skoldagen återvände med skolbussen hängde flaggan på polishuset på halv stång. Väl hemma fick de reda på att en polisman hade blivit skjuten ungefär vid det klockslag som Anders hade sagt att en polis hade blivit skjuten. Man hade jagat en bankrånare som under jakten hade avlossat ett skott som dödade polisen. Även senare i livet fortsatte liknande upplevelser att dyka upp trots ett vidlyftigt drickande.

 

Vändpunkten i Anders liv kom i maj 1986. Anders hade köpt sig en bil som han inte ännu var överens med hur den skulle köras. Som alla unga män tyckte han om att gasa i kurvorna och att leka lite med bilen när tillfälle gavs, och på unga mäns vis hade han inte omdömet att avgöra var hans egen körförmåga slutade och övergick i en alldeles för hög hastighet. Det slutade som brukligt i sådana sammanhang, men en bred sladd och bilens front stadigt parkerad runt ett träd.

 

Alla sju som färdats i bilen togs in till sjukhuset och den enda egentliga skada som skett tycktes vara att Anders hade glassplitter i ansiktet och i ena örat. Jourhavande läkare hade granskat Anders röntgenplåtar och tyckte att allt såg bra ut, så klockan fyra på morgonen skickades han hem. Då bilen stod skriven på hans far, drog han sig för att åka hem och berätta som det var. För att få lite andrum att fundera över hur han skulle säga följde han med en kamrat hem.

 

Vid elvatiden på förmiddagen ringde Anders far till kamraten och frågade om hans son möjligen var där. När sjukhusets dagpersonal hade anlänt, tog sig röntgenläkaren för säkerhets skull en koll på röntgenplåtarna från nattens inkomna olycka. En av patienterna hade en för det otränade ögat svårupptäckt nackskada. Halskotpelaren hängde löst i de översta nackkotorna och nacken var helt enkelt bruten. Om patienten så bara vred eller bockade lite för mycket på huvudet, skulle ovillkorligen ryggmärgen skadas för livet med förlamning som följd.

 

I dag ser Anders det som att han hade änglavakt. Han togs till neurokirurgen i Lund. Där skruvades han fast vid en så kallad haloväst, en hård plastväst med åtta skruvar inskruvade i skallbenet för att så långt möjligt fixera huvudet.

 

Tiden på sjukhuset var inte den roligaste i Anders liv. Liggande med sin haloväst kunde han ju inte bara rulla runt på mage eller lägga sig på sidan om han så önskade. Förutom halovästen hade han en blytyngd som via en talja var förankrad vid skallbenet. Det var alltså ryggläge som gällde. Då teven var placerad på ett sådant sätt att han inte kunde se den, fick personalen rigga upp två speglar för att han skulle kunna se på teve. Att det blev två speglar berodde på att en spegel spegelvänder både bild och text, och att en andra behövs för att rättvända bilden igen.

 

Efter några veckor i sängen upptäckte Anders sin egen spegelbild i spegeln. Någon av nattsköterskorna hade troligen lyckats komma åt den ena spegeln sån att den hade rubbats ur sitt läge. Bilden av honom själv var minst sagt bedrövlig. Han bad till Gud att: ”Snälla, ta bort mig här ifrån.” Som gammal raggare hade han väl egentligen inte någon gudssyn över huvud taget, men vid det här tillfället bad han till Gud att få bli bortplockad och att få slippa vara med längre.

 

Då hans bön inte hörsammades, låg han där han låg, ensam med sina tankar. Det gav honom många långa timmar till eftertanke och att ompröva sitt liv så som det hade gestaltat sig. Han frågade sig: ”Hör du Anders, hur lever du egentligen?” Han såg att de flesta så kallade kompisarna bara fanns där så länge han kom med en grön kasse som det klirrade om. När kassen var tom var också kompisarna borta. I raggarsvängen söp man och slogs, och jagade fruntimmer för att sätta ytterligare en fjäder i hatten. Han ansåg att det var riktigt illa och långt ifrån hur han önskade att det skulle vara, därför bestämde han sig för att göra något av sitt liv.

 

Anders fick ligga med sin haloväst i tre månader, för att ytterligare tre månader senare betraktas som rehabiliterad och återställd. Då han inte hade några kamrater värda namnet bestämde han sig för att lämna Munka-Ljungby. Via en annons hade Anders fått kontakt med en flicka i kopparbergstrakten som han hade brevväxlat med en tid. Vid ett tillfälle i slutet av september 1986, hade Anders pappa ett ärende till Ludvika. Anders åkte med till Kopparberg och Kopparbergs marknad där han för första gången träffade flickan han brevväxlat med. Tycke uppstod och Anders flyttade hem till henne i Storå, en liten bruksort mellan Lindesberg och Kopparberg. Efter knappa två år föddes deras första barn, en son. Det var i Storå som allt började beträffande den mediala utvecklingen och medvetenheten, och som så småningom skulle leda till att Anders blev ett av vårt lands mer kända medier.

 

Han fick höra talas om den där gården i skogen där de enligt ryktet jagade spöken i sopsäckar. Då Anders hade bilden av medier och spöken i mycket hämtad från filmens värld, såg han framför sig hur några tanter satt runt ett bort i ett mörkt rum och under stort stönande, pustande och allmänt spektakel åkallade andarna. Att åka ut och ta reda på vad som egentligen ägde rum på Ramsbergsgården verkade mindre hälsosamt och rent av farligt. Enligt lokalbefolkningen i Ramsberg var gården befolkad av knäppgökar man noga skulle akta sig för att hamna i klorna på. Vem visste då hur det kunde gå?

Enligt ett av ryktena hade någon som besökt stället med egna ögon sett en person gå omkring med ett tomt koppel efter sig, samtidigt som hon lockade på en andehund i andra änden. Då alla visste att ”någon” minsann hade varit där och sett det med egna ögon var det helt klart sant, det var den allmänna meningen. Även om det både verkade spännande och farligt på samma gång så hade Anders bestämt sig: ”Nej, han tänkte minsann inte åka dit.”

 

Inte förrän 1995 hade processen inom Anders kommit dit hän, att hans naturliga nyfikenhet fick överhanden över alla eventuella rädslor eller tveksamheter inför vad han hade hört berättas om Ramsbergsgården och vad som försiggick där. På den tiden, berättar Anders, var han fortfarande den där tuffa, långhåriga, tatuerade raggaren och karlakarlen med uppkavlade ärmar. Naturligt vis enligt eget tycke, störst, bäst och vackrast. När han så äntligen stod på trappen till Ramsbergsgården togs han emot av en liten tant som kramade om honom och sa: ”Dig har vi väntat på länge.”

 

Anders inledande förvåning blandades med både misstänksamhet och rädsla, och övergick till slut i rena chocktillståndet. I stunden hade han svårt att sätta ord på vad det var han kände, i dag vet han att det var öppenhjärtlighet blandat med stor värme och kärlek. Då barndomsminnena inte direkt översvallades av kärleksfulla hågkomster, var det i mycket både en ny och efterlängtad känsla, inledningsvis både skrämmande och åtråvärd. Även om han i stunden inte hade orden att beskriva vad han kände var han stum av förvåning inför denna upplevda villkorslösa kärlek. När han sa adjö och skulle åka blev han inbjuden till helgens storseans. Han åkte hem till sin hustru och bad henne följa med honom dit på seansen. Han vågade inte riktigt konfrontera det han eventuellt skulle mötas av ensam, utan kände att han behövde lite moralisk support.

 

Tiden från besöket på Ramsbergsgården fram till att seansen fylldes av många tankar och mycket tvivel. Samtidigt som kärleken och förståelsen som han möttes av var efterlängtad, var den också farlig och utlämnande. För att hantera den egna sårbarheten och det faktum att ett sådant outtalat löfte om kärlek och acceptans måste prövas om det håller måttet, skärptes de psykologiska försvarsmekanismerna. Efter mycket resonerande med sig själv hamnade han i följande ställningstagande: ”Ni kan presentera vilken rappakalja ni vill, jag ska minsann slå hål på det .” 

Sedan handlade hans ställningstagande inte bara om försvar. Förnuftet och hela hans syn på tillvaron krävde sitt. Det sätt som han hade hört att de arbetade på kändes oerhört flummigt och konstlat, och det passade knappast inte in i en raggares föreställningsvärld och image. Att det egentligen inte var så konstlat utan ganska enkelt, fick han lära sig tids nog.

 

Åter på Ramsbergsgården klev så Anders in i seanslokalen med uppkavlade ärmar. Han satte sig längst bak med det ena benet över det andra, lutade sig tillbaka och lade armarna i kors över bröstet. Så klev en man upp på scenen och seansen började. Allt det obehag och den oro Anders han hade känt inför att gå på seansen blev plötsligt accentuerat och ställt på sin spets, då mediet efter en stund vände sig till Anders. Efter hand som mediet presenterade de olika saker Anders gjort den senaste tiden åkte hakan allt längre ner på honom. Han kände det som om mediet hade haft spioner ute som kollat upp hans förehavanden. Under seansens gång blev det allt klarare för Anders att det här var äkta, det var verkligt och på riktigt, och det var egentligen så här det har varit för honom hela hans liv. Innan han lämnade seansen på Ramsbergsgården hade han bokat sig för sin första mediumutvecklingsskurs.

 

När så kursen tog sin början hade han ”turen” att hamna i den grupp som hade Iris Hall som lärare. Hon är hjärtlig, utåtriktat och rak på sak utan att linda in saker eller att göra om dem, och till det kommer humorn som ett signum. Hennes approach när det gällde andlig utveckling var akronymen KISS, vilket är en förkortning av ”Keep It simple, Stupid”. Det betyder att man inte ska göra saker mer komplicerade än de behöver vara. Allt det var ett förhållningssätt som passade Anders som hand i handske. Iris kom sedan att bli Anders lärare och mentor på den andliga utvecklingens stig.

Inledningsvis stötte han dock på en hel del problem. Först fick de sätta sig i grupp. En person drog ett antal olikfärgade tygband ur en hög med band, sedan skickades de vidare till Anders. Meningen var att han med hjälp av färg, form och bandets övriga utseende - var det kanske fransigt, buggligt, eller hade det en fläck - skulle tolka personen som överlämnat banden. Anders tittade på banden han hade fått i sin hand. Hmm? Rött, grönt, gult, blått och guld, och sedan då? Han begrep inte något av vad som förväntades av honom.

 

Som om de färgade banden inte var nog kom turen till symbolkorten. Där var kort med ett berg, en cykel och ett lås, och ett mycket stort frågetecken i Anders huvud. Hur skulle ett kort med ett berg på kunna säga någonting som helst om en person? Nej, det här var rena dagisverksamheten och långt mer flummigt än vad en stackars raggare kunde stå ut med, sitta där och tramsa. Sedan skulle de lyssna till Iris skrovliga whiskeyröst när hon under meditation förde dem på en vandring där de skulle möta sina döda anhöriga och länka med andevärlden.

 

Måttet blev på något vis maxat för raggaren Anders när whiskeyrösten sa: ”See that red flower in the bottom of your spine”. ”Vad sjutton”, tänkte raggaren, ”inte tänker jag sitta här och inbilla mig en blomma i röven”. Osökt kom han att tänka på Karl P Dahls låt från sjuttiotalet där han sjöng: ”Sitta på en blomma i Lomma och flumma”. Trots att det var så han i själ och hjärta kände det, var där samtidigt något i hjärtat som viskade och lockade, och fick honom att ge det en chans.

Anders löste sitt känslomässiga dilemma med sin självbild som raggare genom att i stället för att tänka en blomma som öppnar sig på de olika chakrapunkterna, tänka sig en sådan där blinkande ”julgran” som räknar ner med blinkande lampor när dragracingbilar ska starta. Det passade liksom bättre för en raggare än att sitta där och visualisera blommor på kroppen. Skulle man nu visualisera något fick det allt lov att vara lite rejälare saker än blommor. Att visualisera en blomma där bak, det gick bara inte.

 

Då Iris började bli allt mer säker på att den där Anders verkligen inte hade på kursen att göra, hade hon sent på lördagskvällen bestämt sig för att meddela Anders nästa dag att han skulle lägga sina pengar på något annat än just en mediumutbildning. För även om hon kunde se att bakom masken och attityden fanns en skör själ och ett känsligt inre, trodde hon inte att det skulle räcka. Men då hon uppfattade honom som känslig hade hon problem med hur hon skulle säga det till honom, då hon ju inte ville såra honom för djupt.

 

Söndagsmorgonen gick utan att Iris hade hunnit med att säga till Anders det hon hade bestämt, något som skulle visa sig vara ett lyckat dröjsmål. Senare under söndagen skulle de ha en miniseans med inbjudna deltagare. När hon frågade om där fanns någon frivillig såg hon förvånat hur den tatuerade killen som hade det så svårt med alla övningarna räckte upp handen. Nåja, hade hon nu ännu inte sagt till honom att det inte var någon idé var kanske inte det här rätta tillfället. Fick han försöka skulle han ju själv förstå att det inte riktigt var vad han borde lägga sin kraft på.

Anders gick upp på scenen och hade snart en kontakt från andevärlden. Han vände sig till en kvinna på första raden och gav en så tydlig beskrivning av en man att kvinnan tårögd sa sig mycket väl förstå vem som var på besök. Under seansen hade Anders en känsla av att ha ett fiskben i halsen, det kändes vasst, stack och irriterade i halsen i höjd med struphuvudet. Då de hade ätit fisk tidigare drog han slutsatsen att han hade ett fiskben i halsen. När han efteråt nämnde detta för en av lärarna sa hon till Anders att berätta det för kvinnan. Anders berättade för henne om sin upplevelse och kvinnan förstod omedelbart vad det handlade om. Mannen som hade försökt att meddela sig till henne via Anders hade blivit mördad under en resa i USA genom att någon stuckit en stilett i halsen på honom. När Anders hade förmedlat detta försvann omedelbart känslan i halsen.

 

Iris drog en suck av lättnad. Även om Anders vid sin första länkning inte kunde ge något budskap fanns länken där, klar och tydlig. Hon såg nu att han hade förmågan, och att det bara hade handlat om att han vid övningarna med färgbanden och symbolkorten helt enkelt inte hade förstått vad det var som förväntades av honom eller hur han skulle göra. Anders hade bara använt huvudet och inte sin intuition, och följaktligen hade övningarna inte sagt honom något. När han nu skulle länka var det något han egentligen hade gjort i hela sitt liv, utan att förstå vad det var som hände när han till exempel fick till sig saker eller kände morfars närvaro.

 

Anders trivdes bra med Iris ledarstil under utbildningstillfällena då han tyckte om att få veta om något han gjort hade kunnat göras bättre. Då han i grund och botten inte är teoretiker utan praktiker, är det bra med rak och konstruktiv kritik. Han menar att om han inte hade kunnat ta till sig när Iris rättade honom och sa till honom att vissa saker kunde göras på ett annorlunda sätt, då skulle han ju aldrig ha lärt sig något.

 

Med stor energi fortsatte han sin mediumutbildning och gick också transkurser, fysiska kurser och healingkurser. Han gick uppskattningsvis åtta kurser om året, arbetslös och med A-kassa som enda inkomst. Fördelen med att vara arbetslös i sammanhanget var att han hade mycket tid att lägga på träning mellan kurstillfällena. Även om man som Anders tycker att det är skittråkigt med de där sidenbanden, handlar all mediumutveckling om träning, träning och åter träning, och att inte ge sig utan att traggla vidare. Själv använde han tiden mellan kurserna till att varje vecka träna psykometri, gå på föreläsningar och att delta i utvecklingscirklar. Föräldramöten och annat med familjen prioriterade han bort under den här tiden, och inte heller ägnade han sig åt några nöjen.

 

Anders menar att när det gäller mediumskapet handlar det om prioriteringar.  Händer det ingenting och man tycks stå stilla i sin utveckling måste man bestämma sig för att i så fall ta hjälp för att göra något åt det. Precis som Anders en gång på sjukhuset bestämde sig för att göra något åt sitt liv måste varje individ fatta de egna beslut som leder till att blockeringar, sorger, negativa tankemönster och andra ledsameter som stör den fortsatta utvecklingen löses upp, så att man kan gå vidare. För ser man inte de egna mönstren själv måste man ju ta hjälp att se dem. Ibland är det tillräckligt att bara gå mediumkurserna för att utvecklas, ibland behöver man kanske annan hjälp för att komma vidare. Besluten måste var och en stå för själv. Är det viktigt att utvecklas till ett medium och man har bestämt sig för att göra det, ja då prioriterar man naturligtvis sådant som hjälper en framåt i utvecklingen. 

 

När Anders hade gått några år på Ramsbergsgården fick han sitt efterlängtade certifikat. Året var 1999. Kort därefter hamnade han i en svacka då han tyckte att mediumskapet inte riktigt levde upp till hans förväntningar, då han ju Inte fick han de möjligheter som han hoppats på. Om det nu var meningen att han skulle verka som medium, hur kom det sig då att han inte fick uppdrag i en mängd så att han kunde leva på det? Nej, förmodligen var det så att han hade överskattat sin plats och att de i andevärlden förmodligen inte hade den nytta av honom som han hade hoppats på. Han började på allvar fundera på att lägga ner mediumskapet och om det verkligen var menat att det var som medium han skulle verka.

 

Han åkte till Ramsbergsgården och Iris med förhoppning om att få bekräftelse. Inte så att han trodde att han var oumbärlig, men han hoppades i alla fall på att få veta att han behövdes och att han därför var viktig. När han så kom och stod framför Iris slängde han fram sitt certifikat på bordet och sa till henne att hon kunde ta tillbaka det då han inte ville ha det längre. Iris konstaterade faktum, tog certifikatet och stoppade det under sig så att hon satt på det under samtalets gång.

Först kände Anders sig lite snopen och undrande inför att Iris inte bara hade sagt att han behövdes. Sedan förstod han att Iris som den kloka mentor hon var, visste att varje nytt medium har en period där mediet tvivlar på sig själv, sin egen plats och sin egen förmåga. Men allt det där är sådant man måste ta sig igenom i kraft av egna beslut. Att då klappa någon på kinden och böna och be denne fortsätta som medium hjälper bara för stunden, då tvivlen snart kommer tillbaka. Men om det blivande mediet i kraft av sin egen styrka kan övervinna sina tvivel och känna tillit till att andevärlden kommer att leda honom vidare, kommer mediet att växa och i framtiden bättre klara sådana tvivel och känslomässiga svackor.

 

När de hade pratat någon timme sa Anders att han hade funderat igenom saken och att han vill ha tillbaka sitt certifikat. Iris frågade om det verkligen var vad han ville, och när Anders svarade med ett klart och tydligt ja fick han det tillbaka.

 

Efter att ha beslutat sig för att verkligen satsa på mediumskapet gick det ganska fort vidare. År 2000 startade han sitt företag. Ungefär samtidigt slutade Iris att arbeta på Ramsbergsgården och då såg Anders möjligheten att börja med mediumutvecklingskurser i Lindesberg med Iris medverkan. Redan i november samma år höll de den första kursen.

 

Även om saker och ting efter en tid rullade på gick det inledningsvis lite trögt. Med tanke på alla pengar han hade lagt ut på att utbilda sig till medium, och då han önskade ägna sig åt mediumskapet på heltid, ville han också att verksamheten skulle generera inkomster så att det i alla fall var möjligt att leva på det. När han satte upp lappar i affären att det spiritualistiska mediet Anders Åkesson gav seanser och privatsittningar, var det inte så att massorna stod på kö.

 

Anders menar att man mycket väl kan vända sig till andevärlden för att be om hjälp med egentligen vad som helst, men menar samtidigt att man ska vara noggrann med vad man ber om. Det är viktigt att man är på det klara över varför man ber om något och vad man vill med det. Han tror till exempel inte att man kan be om en miljon eller flera, då det inte är någon grund för lycka. Möjligen kommer sådant för att det är till gagn för den fortsatta andliga utvecklingen, men då kommer det utan att man ber om det. Utifrån många aspekter är det inte särskilt andligt att be om egen ekonomisk välgång när så många människor svälter ihjäl varje dag i vår värld.

 

Ett exempel på hur man kan be andevärlden om hjälp demonstrerar Anders med sig själv som exempel. När det inledningsvis visade sig vara svårt att få kunder skickade han tanken till andevärlden att: ”Snälla ni, jag vill arbeta i er tjänst. Jag vill vara ett redskap mellan er värld och vår. Kan ni då hjälpa mig så att jag åtminstone kan leva på att verka som medium?”

 

Tidigare som arbetslös, med arbetslös fru och fyra barn att försörja på bara a-kassa, hade det inte varit lätt. Ofta var pengarna slut trots planering och sparsamhet så att det inte ens fanns till en liter mjölk. Men sedan han bad andevärlden om hjälp att få rörelsen att gå runt har han inte någonsin mer stått utan slantar i fickan. Även om det aldrig har blivit några stora pengar har det varit ett jämt inflöde.

Det som behövs, menar Anders, när man ber andevärlden om hjälp, är tillit. För i den stund man tänker negativa tankar om att det säkert inte kommer att hända något, så kommer det mycket riktigt inte heller att hända något. Sådana negativa tankar innehåller så mycket energi som stör och blockerar den egna processen.

 

År 2002 ringde tv-producenten Caroline Giertz. De skulle göra en variant på det danska ”Andarnas makt”, och undrade om Anders ville medverka. Först ville de träffa honom, dels för att kunna avgöra om han verkligen kunde något, och dels för att se om han kunde agera framför kameran utan att den störde honom. Då båda sakerna utföll till Anders fördel bestämdes att han skulle medverka. När sedan inspelning skulle starta visade det sig att det danska tv-bolaget ägde de nordiska rättigheterna till ”Andarnas makt”. Följden blev att inspelningarna ställdes in.

 

Året senare ringde Anders gode vän, mediet Jörgen Gustavsson, och berättade att han skulle vara med i ett nytt tv-program med namnet ”Förnimmelse av mord”. Anders skrattade och meddelade att det var ett erbjudande som också han hade fått och tackat ja till. När de sedan var och gjorde provinspelningar kände Anders att det där att måla upp en massa blod och mord i tv, var inte riktigt vad han ville göra - det tog emot och kändes inte bra. Följden blev att han heller inte togs ut att medverka.

 

När nu Anders inte kom med kändes det bra på ett sätt, men dåligt utifrån att det trots allt skulle ha inneburit en chans att kunna leva på mediumskapet. På kvällen skickade han en bön om hjälp till andevärlden att TV3 skulle höra av sig nästa dag. Det var som en blandning av en vetskap om vad som skulle hända och en bön om bistånd, och mycket riktigt ringde de från TV3 nästa dag och frågade honom om han ville medverka i ett program med titeln ”Död eller inte”. Resten är historia och alla som är intresserade av andlig utveckling känner till Anders Åkesson genom många TV-program.

 

 

Att gå en mediumkurs.
Trots att det är viktigt att man inte har för mycket av negativa tankemönster kring sig själv och sina egna möjligheter som begränsar när man går en mediumutbildning, skulle Anders aldrig säga nej till någon som vill gå en kurs hos honom. Vi får hjälp från den andra sidan, men där finns också vad han kallar den inre hjälpen, då de övningar man gör får människan att sakta men säkert växa, läka och att ta itu med de negativa tankemönster som kanske har styrt i livet. Det ger en grund för att sedan kunna gå vidare med nya förutsättningar. Anders kallar det för ”den inre hjälpen”, och är individens egen kraft och styrka att växa och att lära, vilken aktiveras under kurserna.

 

Ett sådant exempel är från en kurs där en tjugofemårig kvinna var med. Enligt Anders bedömning gränsade hon till att vara psykiskt sjuk. Hon satt mest tyst och grät, och dessutom var det vissa övningar som hon vägrade att delta i. Anders undrade varför kvinnan över huvud taget hade sökt sig till en mediumutvecklingskurs, och bestämde sig för att ta upp det med henne i enrum. Kvinnan spydde ur sig all sin galla på honom och menade att anledningen till att hon var ledsen, och att hon inte ville medverka i vissa övningar, helt och hållet berodde på Anders. Till och med hur hennes liv hade gestaltat sig tycktes bero på Anders, i alla fall var det den känsla hon gav honom.

 

Sex månader senare när Anders höll en mediumutvecklingskurs på samma plats, blev han mycket förvånad över att återfinna samma ledsna och bittra kvinna med bland deltagarna. Under samtalet med henne vid det förra kurstillfället hade han anat att vilket än hennes motiv var för att delta i kursen, så inte var det för att bli ett medium. Då hon så kategoriskt hade ställt honom till ansvar för det mesta av det som tyngde henne hade han absolut inte trott att hon skulle återvända. Han hade till och med ansett att hon av någon outgrundlig anledning måste hata honom. Men nu satt hon där!

 

Skillnaden mot förra tillfället var att nu hade kvinnan i alla fall lite färg i ansiktet och var inte längre så blek och läpparna så lila, och nu kunde man ana en spirande livsgnista. Här satt hon och pinade sig igenom ytterligare en kurs. Hon grät och vägrade fortfarande att göra vissa övningar. Senare genomförde de åter igen ett samtal i enrum, och hon spydde samma mängd galla som tidigare över Anders.

 

Ytterligare sex månader senare när kvinnan deltog för tredje gången såg hon till ytan ytterligare lite friskare ut, och det hände vid något tillfälle att hon i alla fall drog på munnen. Hon deltog den här gången i alla övningarna, men grät under alla samtliga. Man kunde se på henne att varje övning kostade på, men samtidigt som det var smärtsamt för henne lättade hennes smärta i takt med att hon försökte. Det var som om gråten och hennes egna ansträngningar i kombination gav lättnad. Men inte desto mindre blev det ett samtal i enrum och Anders fick stå där med all hennes smärta i sitt eget knä.

 

Vid det fjärde kurstillfället deltog kvinnan i samtliga övningar utan att gråta. Hon var mer livfull och deltog på ett helt annat sätt. På söndagen skulle så Anders föra tillbaka till varje deltagare vad han sett av deras utveckling så långt. När det så blev kvinnans tur tänkte Anders: ”Jaha, nu kommer det, nu kommer hon att spy galla på mig inför hela gruppen”. Men han tog sig kragen och sa till henne att han sett hur hon slagits mot sina egna känslor, och att hon så långt hade gjort ett gott arbete och vuxit både som människa och individ.

 

Tårarna började rinna på henne och hon sa: ”Anders! Du ska veta att jag är tacksam att jag har fått gå de här kurserna, det har betytt mycket för mig. Det har inneburit en sådan lättnad att du har lyssant när jag har berättat om alla mina tyngder, alla mina blockeringar, alla mina rädslor, alla mina fobier och min ångest. Jag förstår inte hur du klarade av att sitta där och ta emot all skit? Du anar inte vad det har betytt för mig.”

 

Anders menar att det är i sådana solskenshistorier som den riktigt stora betalningen och belöningen ligger. Därför menar han att mediumutvecklingskurser inte nödvändigtvis bara är till för dem som önskar vara verksamma som medier. Inte heller ska man vara så snar med att berätta för någon att han eller hon inte platsar på en sådan kurs, i alla fall inte så länge personens medverkan inte påverkar de övriga kursdeltagarnas möjligheter negativt.

 

Egentligen var det kvinnan själv som hade gjort jobbet, även om Anders och kurserna hade fungerat som katalysator beträffande hennes utveckling. Fast hon hade fått hjälp från andevärlden tar de inte bort en rädsla, ångest eller en fobi på ett ögonblick. Då vi är här för att lära är de oss behjälpliga, men det är vi själva som ska göra arbetet. Det är genom den kärlek andevärlden förmedlar vi får styrkan att fortsätta den kamp och det förändringsarbete som all andlig utveckling innebär.

 

Naturligtvis ska man inte gå en mediumutvecklingskurs om man lider av en psykisk sjukdom, eller om man har alldeles för många frustrationer omkring sig, det vill Anders bestämt avråda ifrån. Därför att i ett sådant läge är man inte redo att ta sig an förändringsarbetet i sitt eget liv, att göra något åt sina ledsamheter, frustrationer eller blockeringar, då det finns så mycket annat att lägga energin på. Först när man känner sig redo på ett känslomässigt plan att ta sig an sitt liv, ska man påbörja en mediumutvecklingskurs.

 

Sedan kan man visst fortfarande vara ledsen eller blockerad på olika sätt, men skillnaden är att när en person har lite distans till det hela, då är man redo att gör något åt sitt liv. Även om det kanske inte är helt omöjligt, är det i alla fall för de flesta mycket svårt att ta tag i sitt liv mitt i situationen när man som bäst genomlever sin kris eller vad det nu kan vara för svårigheter.  En mediumutbildning är i sig inte någon lösning på personliga problem, men kan vara en hjälp i förändringsarbetet om man är beredd att satsa vad det kostar på ett känslomässigt plan.


Hur lång tid tar det att bli ett medium?
Det finns flera faktorer förutom det rent personliga som styr tiden det tar. Vi tänker oss ett normalt kurstillfälle med kanske femton kursdeltagare. Inför omgång nummer två har några trillat bort för att det inte var något för dem, några är sjuka nästa tillfälle eller har andra förhinder, ytterligare andra kanske inte vill gå en kurs i halvåret utan kanske bara en om året. Då kan det vara så att det bara återstår åtta stycken som går en gång i halvåret, och som utgör den kärntrupp som är desamma varje gång.

 

Åtta är alldeles för få därför att de snart har lärt känna varandra, och det är ju inte så bra då man vid länkningarna aldrig helt säkert kan veta om informationen är omedvetet uppsnappad eller om det är information från andevärlden. Då det är så viktigt att lära sig förstå skillnaden krävs det att man så långt det är möjligt kan eliminera sådana osäkerhetsfaktorer. Dessutom är det så att den mängd energi som åtta deltagare genererar för andevärlden att arbeta med, skiljer sig radikalt från den mängd som femton deltagare skapar. För att lösa problemet med att de lär känna varandra får man pytsa på med andra, och det blir inte alltid så bra för att gruppen stöps om och nya grupprocesser tar vid.

Om vi tänker oss en optimal situation där samma femton går kurserna en gång i halvåret, först nybörjarutbildningen och sedan de mer avancerade kurserna där de får lära sig hantera alla redskap, och att gå ut och rensa hus och känna av energier, inte ens då är det lätt att avgöra hur lång tid det tar att bli ett medium. Det är för att bland de femton individerna finns det femton olika vägar och synsätt för hur de ska göra för att ta sig till målet. Dessutom handlar det om vad det är man har att arbeta med under resans gång. På så sätt är det mycket individuellt.

 

Inte sällan finns det några av de femton som redan inledningsvis har bestämt sig för att de ska bli medier, medan andra inte vet det ens efter sex kurser. Då det är mycket individuellt händer det att några får sitt certifikat efter tio, tolv kurser medan andra inte är där ens efter trettio. Några få har varit snabbare än tio kurstillfällen.

 

Det handlar ju inte bara om kurstillfällen och utan om hur mycket man tränar mellan kurserna. Ett flitigt tränande mellan kurserna minskar naturligtvis antalet gånger man behöver gå. Det vanligaste är att man går en kurs i halvåret, men de finns de som går mer sällan också. Rent generellt kan man se att de som tränar mellan kurserna når längre fortare än dem som inte tränar. Det krävs träning, träning och åter träning, och vill man sedan ta ett certifikat på kanske tio, tolv kurstillfällen, ja då får man träna ytterligare lite mer.


Kan alla bli ett medium?
För att gå en mediumutbildning måste man inte ha ambitionen att bli ett medium. Att vilja växa som människa och att vara redo att lägga energi på det är drivkraft nog. Om vi antar att det är så att vi alla människor är mediala i grund och botten, då är det något som vi också kan träna upp och lära oss att hantera. Just det att lära sig att hantera sin medialitet är något som alla kan göra. Men som när det gäller alla våra förmågor är somliga bättre på en given sak än andra.

 

Fast alla kan lära sig att spela piano, och till och med tycka att det är roligt och ha glädje av det, betyder det inte att alla har tallang nog att bli en ny Frédéric Chopin. Inte ens alla med musikalisk tallang nog, har ambitionen att bli det. På samma sätt är det med vår medialitet. Förutom tallang nog att bli ett medium, måste det också till ambitionen och målmedvetenheten att lägga ner den tid och den kraft som behövs. Hur det nu än är så kan alla ha nytta av att utveckla sin egen medialitet, oavsett ambitionsnivå eller talangfullhet.

 

En del går en mediumutvecklingskurs för att växa som människa, andra för att de har nytta av en väl utvecklad intuition som kuratorer, sjuksköterskor eller som healers. Egentligen kan man ju ha nytta av det i livet som sådant, och inte bara i arbetslivet. Ytterligare andra går en kurs i den bestämda förvissningen att de ska bli ett medium.

 

Det handlar också mycket om personlig läggning och intresse. Visst kan det finnas dem med en väl utvecklad medial tallang men som aldrig egentligen är särkilt intresserade av att utforska det. Precis som det finns musikaliska människor som väljer ett annat yrke än musikerns, finns det mediala människor som väljer att lägga energin på annat än att utvecklas till ett medium. Alla kan lära sig att hantera de andliga verktygen, men alla har inte den tallang eller det intresse som krävs. Men på samma sätt som att alla kan ha glädje av att kunna spela ett instrument, kan man också ha stor glädje av att lära sig hantera de andliga energierna.

 

Som ett exempel berättar Anders om en kurs de hade där en kvinna var mycket talangfull och hade uppenbarligen aldrig lagt locket på sin tallang som ju de flesta av oss gör. Enligt Iris och Anders bedömning skulle hon inte ha behövt lagt särkilt mycket energi på kurser för att få ett certifikat. Kvinnan sa att hon inte alls var intresserad av att arbeta som medium, utan hon ville utveckla sin intuition och för att bli bättre i sitt arbete som sjuksköterska. Alla har vi vår tid och vår plats, och allas tid och plats är inte att verka som ett medium.

 

Varför en del påbörjar sin mediala bana i tidiga år, medan andra har hunnit bli både medelålders och äldre, finns det inget generellt svar på. Visst kan man fundera i termer av att personen i fråga inte var mogen förrän vid ett visst tillfälle, men det skulle också kunna handla om att några gör val som ger dem möjligheten tidigt i livet, medan andra gör andra val.

 

Man kan tänka sig två olika personer som är med om att lamporna blinkar hemma, att dörrar öppnas och att det ibland låter som att någon går på övervåningen, men som hanterar samma sak på diametralt olika sätt. Den ene kanske tar det till sig, känner efter och kan ana energierna efter ett spöke. Personen blir intresserad och är samtidigt öppen för tillvarons mysterier, och kanske anlitar ett medium. På så sätt kommer personen i kontakt med det andliga och kan snart finnas med på en mediumutbildning.

 

Den andra personen tänker kanske mer i logiska termer och förklarar det förnuftigt med att fenomenen har fysiska orsaker. En sådan person kommer rimligen inte att söka en mediumutvecklingskurs. Men att påstå att den ene har kommit längre än den andre i sin andliga utveckling är att slå sig för bröstet lite väl mycket. Det finns inget som säger att den ene eller andre har kommit längre och kommer att vara på ett högre plan än den andre i nästa liv. Deras liv kanske bara är olika därför att de behövde lära sig olika saker.


Andar, spöken och att rensa hemsökta platser
Anders menar att det finns saker inom den andliga sfären som är olika mycket avancerade och som kräver olika mycket kunskap. Det enklaste och det som bäst passar för nybörjaren är att länka till andevärlden. De mer avancerade andliga uppgifterna, och som kräver mer kunskap och erfarenhet, är räddningar där man hjälper ett vilset spöke vidare till ljuset, räddningscirklar där en grupp medier samlas för att hjälpa vilsna själar vidare till ljuset, trance och fysiskt mediumskap.

 

Anledningen till att Anders benämner sådana räddningsinsatser där man hjälper en vilsen själv vidare till ljuset som mer avancerad, är att det kräver större kunskap och erfarenhet än vad det gör att länka mot andevärlden. Det finns risker med det som man ska vara medveten om, och man bör veta hur man ska hantera dessa risker. Därför ska man inte ägna sig åt sådant som att besöka hemsökta platser eller hem för att konfrontera eventuella spöken, om man inte har erfarenhet och kunskap av vad det är man ger sig in på.

 

Råkar man ut för en lite besvärligare och mer vilsen själ kan denne ta över medvetandet, och man kan om man har otur få med sig spöket hem. Det är inget att leka med och man ska absolut inte ge sig på det med mindre än att man vet med sig att man har nödvändig kunskap och erfarenhet. 

En typ av mycket bullrig ande man kan råka ut för, är en så kallad poltergeist. Det är den kanske vilsnaste typen av andar som inte har gått till ljuset, och det är deras stora frustrationer som tar sig uttryck i de fysiska fenomenen omkring dem.   De är inte särskilt vanliga och inget man som medium springer på varje månad. Men när man stöter på dem är de oerhört krävande och mycket obehagliga att ha att göra med. Konfronterar man en sådan vilsen själ utan kunskap och erfarenhet har man problem, och det är stor risk att det kan gå illa.

 

Ett exempel på en sådan räddning där Anders konfronterade en poltergeist, är från ett tillfälle där spöket som hade terroriserat och hemsökt en kvinna, visade sig vara en man som var personbunden och kopplad till kvinnan. Han hade av sin omgivning kallats för ”hin håle själv” när han levde, och beskrevs som mycket elak. Kvinnan som nu var i femtioårsåldern hade terroriserats av detta spöke i närmare trettio år.

 

När Anders besökte kvinnan sa han till henne att mannen visade honom så groteska och bisarra bilder att han inte riktigt visste om han borde berätta vad han såg. Hon menade att han visst kunde berätta då hon inte längre var rädd för honom trots allt det hemska han hade gjort henne. Händelserna var bearbetade och hon hade gått vidare med sitt liv, men hon ville absolut inte ha honom som spöke i sitt hem.

 

Det visade sig att mannen i livet hade gjort groteska handlingar mot så väl kvinnan i fråga som andra familjemedlemmar, och dessa bilder förmedlade spöket till Anders. När mannen hade dött hade han alltså inte gått till ljuset utan blivit kvar i den mellanvärld där de själar vistas som vi kallar för spöken.

När Anders konfronterade spöket tog det över Anders sinne och han började skrika, gapa och domdera. Det var naturligtvis inte Anders som skrek utan den ande som representerade den elake mannen. Det Anders menar är att man måste ha erfarenhet av trans och transtillstånd för att kunna hantera sådant, då det är vad som sker när en ande tar över. Transfenomenet gäller även spöken och inte bara när man har kontakt med dem som är i ljuset. Anders menar att ska man ge sig ut på hjälpuppdrag ska man alltid ha en assistent med sig, som vet exakt hur man skall hantera situationen. Ska man dessutom konfrontera spöken med poltergeisttallanger, bör man ha sådana erfarenheter att man vet vad det är man gör och vet vad trans handlar om.

 

Transtillståndet är en vidareutveckling av det psykiska mediumskapet där ju mer mediet kan släppa kontrollen och stänga av sitt eget medvetande, ju djupare i transen kan mediet gå. Vid äkta trans där mediets medvetande är helt bortkopplat, kan man få höra olika släktingar prata genom mediets mun och där allt som anden berättar stämmer till ett hundra procent. Däremot menar Anders att de som kallar sig för transmedier och förmedlar kontakter från ärkeängeln Gabriel och liknande, är mer att betrakta som tramsmedier.


Så här är det – sanningen om andevärlden
I den andliga branschen finns många som säger sig veta hur det är och fungerar med det andliga. Naturligtvis fungerar andevärlden på något sätt, och att vi så långt det är möjligt kan få det förmedlat till oss. Men samtidigt får vi också en mycket privat bild av hur det är och fungerar utifrån vilka vi själva är och vad vi har för erfarenheter i bagaget, och de förställningar vi har om livet och tillvaron. Det som blir till en sanning för den ene måste inte nödvändigtvis gälla den andre.

Därför menar Anders att det är viktigt att själv prova andevärlden för att se vad du själv kommer till för slutsats. Det finns många sanningar beträffande hur man kommer att uppleva ett spökes eller andevärldens energier. Det är personligt och man kan bara genom övning och erfarenhet lära sig vad som är vad. Detsamma gäller var den egna fantasin börjar och slutar, och där äkta budskap från andevärlden tar vid.

 

Det handlar om att lära känna sig själv och hur det fungerar just för mig. Hur ska jag veta om det är min egen fantasi eller om det faktiskt är min guide? Det handlar om att man måste lära sig att hantera det utifrån sig själv och den man är som människa. Då det finns lika många olika sätt att hantera det på som det finns individer, är den egna vägen träning och åter träning, tills man själv kan se och förstå skillnaden. Att pröva andarna och ha tillit, är en annan god regel.

 

I kurssituationen menar Anders att det är viktigt att deltagarna får ha den tro de har utan att han som lärare försöker pådyvla andra sin egen sanning. Även om han och Iris som svaret på en fråga kan säga att det förhåller sig på ett visst sätt, är det ändå så att den enskilde individen själv måste prova det som sägs och ta till sig det som verkar rimligt. Känns det rätt för dig som människa och person, ja då ska du ta det till dig.

 

Då det inte handlar om bevisbar vetenskap utan om en tro byggd på egna upplevelser och erfarenhet, kan man inte påtvinga kursdeltagarna färdiga idéer om hur de ska tro och förstå en viss sak. Att påtvinga kursdeltagarna en viss uppfattning, så som sekter gör med sina medlemmar, är inte förenligt med den frihet och kärlek som andevärlden förmedlar. Det är viktigt att individen får växa i egen takt och i egen riktning, något som inte uppnås om man tvingar på en annan människa sin egen uppfattning.

 

När det gäller andra människors uppfattning ser Anders det som mycket viktigt att respektera deras syn, även om han inte nödvändigtvis håller med. Ett exempel är kamraten till Anders som byggde ett flygande tefat i 2”4 (plankor i måttet två-tum-fyra), masonit och plywood. Tefatet hade ingen motor, för enligt ritningen han hade fått av några ET:s, så skulle det kunna flyga ändå.

 

Anders sa till in kamrat att han hade svårt att acceptera tankegångarna, men var det kamratens tro och han mådde bra av det, så var det hans sak. Respekten ligger i att man inte till varje pris bryskt måste rasera någon annans tro.  Det att göra något så enkelt som att inte hålla med när man ser att något är uppåt väggarna, kan vara det som får personen att börja tänka i andra banor. Men att ta heder och ära av någon genom att säga att han är helt ute och cyklar, framkallar oftare försvar och låsningar än att det får människor att ompröva sina idéer.


Skillnaden mellan synen på mediumskap i Sverige och andra länder
Egentligen är det inte så stor skillnad i den andliga grundsynen på medialitet och hur andevärlden kan använda oss människor som redskap, mellan oss i Sverige och i andra länder. Den skillnaden som finns vilar mer på kulturella värderingar och politisk styrning.

 

I England exempelvis, har mediumskapet varit mer eller mindre accepterat under en lång tid, och en sådan sak som healing är mer accepterad inom den traditionella sjukvåren. På samma sätt är det i Tyskland. I Norge certifierar norska healingsamfundet healers och i sjukvården blir det allt mer accepterat.

 

I många länder har andligheten en mycket längre och tydligare tradition än i Sverige, och är på det sättet mer accepterat i de djupare folklagren. Dessutom har man i andra länder inte på samma sätt någon socialstyrelse som aktivt försöker att tysta ner alla röster för andliga alternativ inom traditionell vård och samhället i stort.

 

Samtidigt börjar det att hända saker också i Sverige. Det faktum att det fanns intresserade producenter som tog sig an att göra de olika TV-programmen har betytt oerhört mycket för synen på medialitet och mediumskap bland allmänheten. Även om det på inget vis är allmängods så har allt fler blivit intresserade. Om vi går tillbaka bara tio år i tiden så var där kanske tjugo, trettio besökare i lokalen, nu kanske där är tre hundra. Visst har de medier som setts i TV en fördel, men också andra märker av det ökade intresset.

 

För förknippades andlighet med en flummig New Age-rörelse, djurpratare och andra liknande ting. Nu ses det i ett lite annorlunda ljus. Ser man historisk på det så har andligheten tenderat att öka runt varje sekelskifte. Sedan har det sakta trappats av fram till mitten av seklet, för att på nytt sakta börjat att öka. Varför det är så vet inte Anders.


Lek och experiment
Många experimenterar ju med ouija-bord och anden i glaset, särskilt i ungdomen. Men är det verkligen helt riskfritt? Då andevärlden är kapabel att göra exakt vad som helst, vad händer då om man under experimenterandet stöter på en ande som själv inte har full koll? Eller, kan man rent av få in ett spöke? 

 

Anders menar att andevärlden aldrig skulle göra något för att skrämma oss och att de inte serverar oss något vi inte är beredda på. Men samtidigt kan ju en person som tycker det hela är lite skrämmande i sin egen fantasi göra om det till något mycket obehagligt. Även om det aldrig är farligt på så sätt att det kan skada oss ska man ha mycket stor respekt för det och veta vad det är man ger sig in på. Något som inte riktigt gäller för alla ungdomar som leker med det. Kanske är det där problemet ligger, att det inte är någon lek? Då lekaspekten blir för stor är det naturligtvis svårt att känna respekt för det man ägnar sig åt.

 

Risken med det är alltså i första hand de egna inre rädslorna. Många som ger sig i kast med det är ju fyllda med de skrönor om ungdomar som har råkat illa ut genom att experimentera med anden i glaset. Då det finns så många skräckhistorier om sådant som berättas och förs vidare, byggs det upp både spänning och rädslor i förhållande till det. Då är det inte så konstigt att en del blir skrämda. Är man uppfylld av sådant och sätter sig med ett ouija-bord, då finns ju rädslan där och adrenalinet pumpar runt i kroppen. Det är inte de bästa förutsättningarna för att ägna sig åt sådant. Rent av har man skapat ett tillstånd då man kanske inbillar sig saker. Hos någon som inte är förberedd eller har respekt för det kan det leda till mardrömmar, oro och att man rent psykiskt far illa. Är man inte lugn och trygg i sig själv och tycker at det här med andevärlden är obehagligt, då bör man undvika ouija-bordet och anden i glaset. Även om det finns en liten risk att man skulle kunna snappa upp energin från ett ilsket spöke, så kan de ju omöjligt skada oss även om de i sin frustration skulle kunna förmedla otrevliga saker.

 

Det hela handlar om respekt för och att veta vad det är man ger sig in på. Har man det så är det absolut riskfritt. Har man det inte och dessutom är en fantasifull person, då finns det risk för att man kan bli skrämd.

Andekontakt
När man länkar med andevärlden så menar Anders att man inte nödvändigtvis alltid får kontakt med en anhörig, men att det alltid finns någon slags koppling till den man får kontakt med. De tar ju kontakt för att de vill förmedla något, och om anden inte kan förmedla bilder till mediet så att sittern kan förstå vem det är som tar kontakt från andevärlden, blir ju det hela helt meningslöst. Inte heller behöver det vara någon anhörig man har träffat, men då måste i alla fall banden finnas där. Som exempel berättar Anders om att han har näst intill daglig kontakt med sin farfar som dog innan han föddes. Knappast kommer farfars, farfars, farfars far på besök. Överhuvudtaget finns det ingen anledning för släktingar från släktled många hundra år tillbaka i tiden att ta kontakt. Ingen skulle ju känna igen dem om man inte har någon som helst anknytning eller relation till dem annat än blodsbandet.

 

Under ett kurstillfälle när deltagarna i kursen skulle träna att länka med andevärlden och Anders var sittern för en av kursdeltagarna, fick Anders beskrivet för sig en liten pojke som kom på besök. Först var det svårt för Anders att förstå vem det skulle kunna vara, men allt eftersom detaljerna klarnade stod det klart för honom att gossen var en gammal klasskamrat som tragiskt drunknade i duschen. De hade gått i årskurs tre och pojken led av epilepsi. Han fick ett EP-anfall vid ett tillfälle när han duschade, och olyckligtvis var det ingen i närheten som såg hans belägenhet.

 

Den här typen av fall finns, men det är nog där gränsen för kontakt går, och Anders menar att anknytningar som sträcker sig bortom det blir oerhört svåra att nysta i för att förstå vem anden är. Det vet de om i andevärlden, och tar alltså inte kontakt när släktskapet över tid är för stort eller att banden är för avlägsna.


Meningen med livet
Det finns en hel del förnuftsmässiga svårigheter med tanken på att vi skulle födas om och om igen med syftet att lära oss saker, kontra att saker och ting skulle vara ödesbestämda. Eller för den delen, varför lidandet finns. Om vi är här för att lära oss något då är det ju rimligt att anta att vi har möjlighet att få flera olika utfall i våra liv beroende på hur vi väljer. Och kan vi då välja, är ju rimligen livet inte ödesbestämt. För det finns en motsättning i att anta att vi föds för att lära, om vi sedan samtidigt inte antas kunna göra något åt vissa saker, att vi inte skulle ha några val. I en situation där saker och ting är förutbestämda och inga val finns att göra, finns heller inget att lära.

 

 Anders menar att det egentligen inte finns mycket som är ödesbestämt, men att det finns två måsten. De två måstena är att födas och att dö. Det enda han ser är bestämt i förväg är tiden mellan födseln och döden, alltså hur mycket tid vi har på oss i livet. Vad du som person gör mellan de två måstena födseln och döden, är ju det som formar ditt liv och är din läroperiod, det innehållet är inte förutbestämt. Han menar att hur än våra liv gestaltar sig finns alltid något vi lär oss av det. Under ett normalt liv kommer vi att ha gjort flera miljoner val som alla i slutänden kommer att leda till lärdom för oss. Det är alltså upplevelserna och de val anden gör i livet som den bär med sig och som den utvecklas av. Alla dessa val stöper våra liv till att gestalta sig som de gör.

 

Många säger om ett dödfött barn: ”Vilket meningslöst liv!” Vad finns det för mening med att ett barn blir till och sedan föds dött? Det är naturligtvis mycket svårt att svara på, men det vi kan förstå är att den anden, den själen, i alla fall har erfarenheten av moderlivet och av att ryckas bort strax före födseln. Vad sådana erfarenheter egentligen har för betydelse för oss, kommer vi antagligen inte att förstå förrän vi är på den andra sidan. Hur som helst handlar också ett kort liv om två måsten, att födas och att dö. Livet innebär en utveckling, och det jag inte gör i det här livet, kanske jag gör i nästa. Sett ur ett sådant perspektiv finns det inga meningslösa liv hur triviala de än kan te sig för någon annan.

 

Dessutom tror inte Anders att vi är tvingade att pånyttfödas, utan att det är ett medvetet val som vi gör när vi själva ser att det är dags. På samma sätt som vi gör val i det här livet, gör vi det på den andra sidan. Lika väl som vi utvecklas och får erfarenheter här på jorden, är det på samma sätt på den andra sidan. Om man tänker sig att det satt någon andevarelse och bestämde att nu ska du ner till Greta Hansson i Jukkasjärvi, eller att nu ska du till Nisse i Hult, då ser man lättare hur konstigt det skulle bli ur ett lärandeperspektiv. Lika lite som att det är förenligt med en pedagogisk lärosituation på jorden att tvinga någon till något man inte är mentalt redo för, lika lite är det ett bra sätt att lära på den andra sidan. Därför gör vi själva det valet även om det säkert finns kloka andar att fråga till råds.

 

Anders menar att det inte finns någon gud så som religionerna personifierar honom, men att den gudomliga kraften och källan är densamma för alla religioner. Vi är alla av samma andliga ursprung och dessa energier har sedan tolkats olika beroende på olika kulturella faktorer. Källan representerar ytterst kärleken, den villkorslösa kärleken. Då vi själva är en del av den källan och kärleken har vi också i den bemärkelsen Gud inom oss. När det gäller de tankar som förs fram inom många religioner om en himmel och ett helvete, menar Anders att himmelen är här och nu och runt omkring oss, fast på andra sidan. Helvetet det kan vara här och nu beroende på hur våra liv gestaltar sig, och det skulle kunna vara det vi väljer när vi inkarnerar.


Ondskan
Anders menar att det enligt hans erfarenhet inte finns några mörka och destruktiva krafter i andevärlden, utan att där är ljus. Det finns alltså inget att vara rädd för när det handlar om andevärlden. Det är i mellanskiktet där spöken är, och i vår egen verklighet som ondskan finns. I andevärlden har de ingen Stalin, Hitler eller Usama Bin Laden. På frågan om Anders tror att det är så att sådana demoniska människor som exempelvis Hitler, måste födas fler gånger än oss andra och mer fredliga, svarar Anders att han inte vet. Det är ju deras erfarenhet i det här livet, vem vet, i nästa liv kanske det är vår tur?

 

Även om det är hemskt det som många despoter orsakar andra människor är det ju deras erfarenhet. Kanske är det så att vi inte alla måste uppleva exakt samma sak genom olika liv, utan att det är olika erfarenheter som vi behöver och därför får olika liv.  Förmodligen kan vi hamna på ett högre plan nästa liv trots att det nuvarande inte var så lysande gott och kärleksfullt. Vi stöper själva vår framtid i liv efter liv. Det där som en del pratar om, att vi skulle födas sju gånger, att vi har sju guider och att det finns sju dimensioner, drar Anders mest på munnen åt.

 

 

Copyright © 2007 Nils GE Carlsson